Kuoksu är en by i Vittangi församling, Kiruna kommun. Byn grundades omkring 1630 av Jöns Jönsson Pirkkoi från Koivukylä. Byn kallades Pirkkonkylä fram till 1680-talet, då den återfick sitt ursprungliga namn, Kuoksusuando, senare förkortat till Kuoksu. Det är en av Kiruna kommuns äldsta byar.
Kuoksu betyder morgonrodnad, lika vackert som dess invånare och natur
Sägen om Kuoksus äldre historia
"Kuoxu by som även kallades Kuro saari eller Cuoktulanda, fick sitt första nybyggare nästan samma tid som Lainio by. Nybyggaren som kom till Kuoxu bodde först vid Torneälvens västra strand som nu kallas Autio, alltså ödebygge. Det var ej en man som kom utan det var två stycken karlar och dom lär hava varit riktiga sådana, Det var två trollerikunniga herrar, som med Lainio åbon levde i ett stort osämja. Det var en likadan man i Lainio, dom grälade icke personligt ej heller slogs dom, utan naturens metoder även i gräl var det enda riktiga. Fastän i Kuoxu fanns två likadana män, hade dom svårt att klara sig med Lainio nojden. Men ett fel hade Kuoxu nojderna, dom var slöa, när maten tröt ville ingendera av dem gå på jakt eller fiske, mat kunde dom icke trolla fram, nöden blev till sist den bästa och värsta trollkarlen, nöden och hungern utmattade dessa och dom dog av egensinne och hungern. Enligt sägen lär dessa två ligga ännu begravda öster om älven ca: 100 meter på land under tre granar. Omkring år 1850 har en bonde hittat gravarna och då täckt dom över med bättre jordlager. Men då tiden ännu var ung var tron på spöken och trollkarlars kraft även efter döden så stor, att man ej vågade knysta om fyndet förrän senare när en gammal man berättat detta. Kuoksu by låg öde i femtio år tills det kom en man som bosatte sig på ön."
Byn ligger otroligt fint beläget på ömse sidor om älvselet Kuoksusuando, Torneälven.
I dagsläget bor det drygt 40 personer i Kuoksu. Tidigare har det varit gott om jordbruk i byn men idag är det endast systrarna Ruth och Gunni som driver jordbruk i liten skala. Gunni är även biodlare och säljer en prisbelönt honung med grym kvalitet. Jag ser alltid till att ha en burk i mitt kylskåp.
Det finns inte några affärer i Kuoksu och det har det inte heller gjort under min uppväxt. Man har alltid klarat sig bra med hjälp av god planering och av varandra. Det händer rätt ofta att man måste kila över till grannen för att låna lite mjölk eller kaffe och är de inte hemma vet alla var nycklarna är gömda. Närmaste affär, bank och bensinmack finns i grannbyn Vittangi, 15 km från Kuoksu.
Senast det fanns affärer i byn var i början på 1960-talet. Då kunde man välja att handla sina varor på konsum som Paul Lehtipalo och hans kavata fru Lisa drev (förövrigt min söta faster), eller så gjorde man ett besök i Ester Isaksson butik. Behövde man få tag på lite starkare drycker ja då kunde ett besök hos Levi "Kniffa" Lasu vara på sin plats. Han hade olika typer av tjänster att erbjuda ex. taxirörelse. Det gäller att vara lite finurlig och ha god fantasi för att överleva i glesbygden.
För över 30 år sedan besökte min fammo Kniffas lilla butik för att köpa en björkplanta. Med sig hade hon min kusin Ingela, knappt 10 år gammal. Fammo och Ingela blev lovad en planta men var tvungna att ta en liten sup med Kniffa innan de fick gå hem, Kniffa hällde upp och fammo och Ingela drack. Det var inte tal om att Ingela som endast var en liten skitunge kanske inte skulle dricka så pass starka drycker. Nädå, de drack i godan ro. Så efter att Ingela fått sin första fylla i sällskap med fammo vinglade de hem för att plantera björken. Och den björken står där än idag, den växer utanför mina föräldrars köksfönster stor och grann.
Långt tillbaka i tiden fanns ett gästgiveri på Holmen i Kuoksu, holmen är en liten ö som är omgiven av två steniga forsar, Mollinkorva (Tjurörat) och Pollinkurkkio.
Det här var i början på 1800-talet och det var bra fart på de tiden må jag säga.
Gästgiveriet var mycket välbesökt av resande och vid marknaderna, och torde i hög grad ha bidragit till Lars "Vanha-Lassi" Larsson Kuoksus rikedom. Särskilt vid marknadstid, då många berusade människor vistades på gården, kunde det gå våldsamt till; 1799 dog samen Olof Larsson Sarri på gästgiveriet i Kuoksu efter att ha deltagit i en vild brottningsmatch med Olof Westerlund från Kukkola.
När jag växte upp hade skidskyttet sin storhetstid i byn, min eldsjäl till pappa var den som såg till att Kuoksu hamnade på kartan i sportens värld. Vi åkte land och rike runt för att tävla och dessutom vinna riktigt fina medaljer. Till och med Jan Svanlund kom upp och gjorde ett repotage för Lilla Sportspegeln om sporten som växte så det knakade. Både jag och mina syskon Ulrica och Fredrik har i princip vuxit upp på ett par skidor och det är så klart mycket tack vare pappa som är otroligt sportintresserad och på "sin tid" tävlade mot Sven-Åke Lundbäck och grabbarna. Och inte att förglömma vår söta mor som alltid hängt med och coachat och stöttat oss under alla resor. Helt underbara!
Att växa upp i Kuoksu har varit hur bra som helst, förutom skidskytte har vi haft möjlighet att ha hästar och alla typer av mer eller mindre tama djur på gården.
Den bästa "leksaken" för de flesta är skotern. Det finns nog inget bättre än att ge sig ut ett stort skotergäng en solig vårdag, hitta en liten fiskesjö, göra upp eld, grilla suovas (kallrökt renkött) och insupa otroliga vyer och känna ett inre lugn. Går inte att beskriva i ord om man inte upplevt det själv.
När Petri kom till Kuoksu första gången trodde alla att det var kört, "Jaha... nu kommer hon släpandes med en sån där Stockholms skinhead, hur ska detta gå?"
Men till allas förvåning var det inget skinhead som gjorde entre då för snart 11 år sedan. "Det fanns visst vettiga människor i Stockholm också! "
Jag visste ju att det skulle gå hur bra som helst, jag menar killen kan ju svetsa, pratar flytande finska och åker Vasaloppet!
Nu hör jag ofta besvikelsen i folks röster när jag kommer ensam upp till byn, "är inte Petri med, när kommer han nästa gång?"
Jag kommer ihåg första gången Petri tog med sig sin yngsta syster, Petra upp till byn. Det var en varm sommar och myggen frodades, en kväll åkte vi ut med båten för att fiska och Petra verkade gilla det skarpt. 10 år gammal och liten som en sparv satt hon inkletad i lager av myggolja och höll i fiskespöet. Det var helt knäpptyst och vi satt alla spända och väntade på att storharren skulle hugga till medan pappa styrde båten in mot ett sel.
"Hugger det inte här så hugger det aldrig" viskar han och alla greppar genast tvåhandsfattning om sina spön. Spänningen stiger, det går tre, fyra minuter alla stirrar blint på reven, snart hugger det ju för sjutton.
Och så säger pappa, "nämen att... här verkar det inte nappa idag, vi kör vidare upp för forsen, dra in spöna!"
Åhh jag går fortfarande på den varje gång och tror stenhårt på att det kommer att komma en rejäl kille på kroken, men men tids nog lär harren hugga, skam den som ger sig.
Efter dramat säger Petra, "mjaa jo nog skulle jag allt kunna tänka mig att bo här i Kuoksu, det är som rätt bra, men vänta näää det går ju inte att få in någon annan radiokanal än P3. Nä det får nog bli Stockholm i alla fall." Och så körde vi upp genom forsen så älvsvattnet yrde om öronen, vidare till näsa sel där eeenooorma laxar ligger och väntar.
/Cecilia
Petri ute och fiskar i midnattssol, här pausar han med hederligt gammalt kokkaffe. Klockan är 12 på natten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar